God morgon! I går var det fullt upp med praktik och dans. På praktiken var jag på Urologen och fick vara med på cystoskopier på förmiddagen och skriva urologanteckningar på eftermiddagen och tiden bara sprang iväg.
 
Nu är det tisdag och jag ligger i sängen och ska snart hoppa in i duschen och tvätta håret. Skulle tydligen göra det innan min lilla operation i dag. Klockan elva är det dags. Men innan dess blir det praktik och dagens location är Klin fys! 
Julfika med Amanda. 

Denna helg har bland annat bestått av: shoppingrunda och fika på stan med Amanda, sex timmars rapportskrivning och rapportinlämning med Josefina och Ida, kinamat och Så mycket bättre med mamma och pappa och tre timmars dans med en massa Kristianstadsflickor! Nu är det snart en ny vecka igen, hjälp vad tiden springer fort fram!
Första delen i detta inlägg vill jag ägna åt saker som egentligen är hur små som helst och som man inte ska klaga över om man jämför med innehållet i del två av inlägget. Det blir ganska negativt men självklart finns det massa fina och positiva saker i mitt liv också. Läs, försök att kanske förstå och tänk efter.

Jag börjar med mig själv och mina senaste veckor. Det började med skolan i oktober då det var väldigt mycket i skolan och det förde med sig massa stress inför prov, inlämningar och läxor. Och är man som mig, högpresterande och vill alltid göra bra ifrån sig och helst ha högsta betyg, så blir det ännu jobbigare. Speciellt om man får G i ett ämne som man egentligen hade velat ha VG i men av olika anledningar inte fick det. Då går hela ens värld under, åtminstone för en dag eller två, eller tre. Jag tror dock att det var nyttigt för mig att inse att jag behöver inte hela tiden ligga där uppe i toppen i varje sak jag gör och jag behöver inte må dåligt för att jag inte gör det! Men jag är långt ifrån klar med mitt arbete med mig själv i den frågan och det kommer jag får jobba med framöver. Så det var skolstressen och betygshetsen som satte igång höstens "depression".
 
Strax därefter fann vi ju vattenläckan i köket och allt som den förde med sig, I början gick det bra men nu börjar jag bli riktigt less på att leva såhär. Och vetskapen om att det snart är jul och att vi inte har något kök och att vi lever i ett kaos är inte rolig. Jag gillar julen. Vill pynta, pyssla, baka, städa och ha det fint men inget av det orkar jag i år på grund av situationen här hemma och det känns så tråkigt! Ingen julkänsla, ingenting. Grej nummer två med köket: jag blir lycklig av att laga mat. Jag blir inspirerad av olika recept eller bilder på instagram och tycker om att laga nya rätter och just nu är det ju noll aktivitet på den fronten vilket jag också tycker är tråkigt. Visst nu ska vi ju ha ett helt nytt kök sen, så förhopåningsvis blir det ännu roligare i köket i framtiden. Något positivt i det hela...
 
Om vi sedan fortsätter med "små jobbiga saker" så klämde jag ju mitt finger i bildörren vilket har gjort att jag nu i snart två veckors tid har känt mig halvt handikappad här hemma. Duschat med plastpåse över handen och känt mig allmänt trött och tråkig. Sen blev jag ju sjuk i söndags och måndags och tyckte att det var hela världen och som grädde på moset blir det nu en operation av min leverfläck på tisdag vilket troligtvis kommer få mig att känna mig "less attractive" ett tag. Och snart kommer skolstressen tillbaka när praktiken är slut om två veckor.
 
Well well, lite gnäll över småsaker som blir ganska små då jämfört med det jag ska berätta nu. I går var det dags för ett nytt läkarbesök med mamma bara det att nu har jag ju praktik på kirurgen dit mamma går och blir behandlad och får vård för sin cancer. I går var jag på avdelningen med Nina men fick självklart gå ifrån för att möta mamma på mottagningen. Och vi sa båda två igår innan vi skulle gå in att vi inte var så "nervösa" som vi brukar utan att det kändes ändå "bra". Tyvärr var vår känsla efter besöket inte lika bra. Det positiva var att metastaserna i hjärnan hade minskat efter strålningen och svullnaden hade gått ner, vilket tydligen var ett bra resultat redan nu. Dessvärre såg det inte bra ut i levern. Den är hårt angripen och cellgiftet sedan förra röntgen verkade inte ha hjälpt något eftersom det hade blivit mer i levern sedan förra gången och så hade de nu även sett förändringar på skelettet som de inte kunde säga om det var cancer eller skleros. 
 
Vi bara satt som i en bubbla och läkaren berättade även att mamma har fått så många olika sorters cellgift sedan 2007 och det verkade nästan som att det inte finns så många kvar att testa. Vilken hemsk tanke. Men de hade ett relativt nytt cellgift som de ville testa nu och det var som läkaren sa att de sätter ju inte in en behandling bara för att de ska sätta in något utan de sätter bara in någon om de verkligen tror att den behandlingen kan ha en god effekt på cancern. Efteråt när vi kom ut sa mamma att hon orkade bara inte börja gråta. Det har varit så många turer nu fram och tillbaka, positivt och negativt, en riktig berg- och dalbana som jag har sagt tidigare. Jag ringde till min syster i Kalmar som började gråta direkt, min fina syster. Vill bara ha henne här och krama om henne. Jag fick stålsätta mig och inte börja gråta, jag visste ändå att de skulle komma på kvällen. Så jag kunde lugnt prata med min syster och mamma pratade med en kompis. Vi pratar väldigt mycket om det och med många, det är vårt sätt att hantera det. Det är därför jag kan skriva så pass öppet om det som jag ändå gör här på bloggen. Det är ett sätt för mig att bearbeta det som händer. 
 
Jag sa till mamma efteråt att jag förstår patienten som inte kommer ihåg vad läkaren har sagt till dem under ett läkarbesök för det fanns luckor till och med i mitt minne som närstående. Och vi diskuterade lite saker som hade kommit upp under läkarbesöket. Bland annat om mamma hade hemhjälp eller inte, om hon tog smärtstillande och om hon jobbar. Hon har ingen hemhjälp, äter inte smärtstillande och jobbar 50%, och det sista är verkligen helt otroligt, men det behöver hon för att inte gräva ner sig hemma och det förstår jag verkligen. Hon är en riktig KÄMPE min och min systers mamma, en riktigt KÄMPE! Andra hade bara lagt sig ner och tänkt att livet var över men det gör inte min mamma och det beundrar jag henne för och för det (och för massa annat) är hon verkligen en förebild. Jag vet att du har andra personer runtomkring dig mamma som också hjälper sig med din sjukdom och jag hoppas verkligen att de på något sätt kan hjälpa dig för det är du och din kämparglöd värd. 
 
Cancer är en jävla sjukdom som man tyvärr i nästan alla fall inte själv kan styra över att man får eller påverka då man har fått den. På det sättet är det läskigt. Och jag ber att detta cellgiftet ska fungera och gör det inte det som hoppas jag att forskarna har tagit fram ett nytt om tre månader som gör. Var rädda om er och ta hand om varandra. Jorden är en skör plats att leva på. Vi växer upp i tron om att jorden är ett paradis men när vi väl blir äldre inser vi att det är här helvetet är.